En bild från min 17-årsdag*happyface*

Jag borde kanske gråta, jag borde kanske skrika, jag borde kanske ligga i min säng och vägra gå till skolan.
Men så är inte fallet, jag gråter inte, jag skriker inte och jag går till skolan varje dag.
Visst jag tänker mer på dig än jag borde och visst du är fortfarande den första jag tänker på när jag vaknar och den sista jag tänker på när jag går och lägger mig, men jag gråter inte.
Av någon lustig anledning så känner jag mig glad, jag ser ljust på tiden vi hade.
Jag fick uppleva mycket med dig och jag är bara så sjukt glad att jag i alla fall fick lära känna dig.
Och man kanske inte kan rå för att det går åt helvete ibland, det kanske bara blir så.
Men jag tänker inte vara sur och jag tänker inte ignorera dig.
Inget blir bättre av det.
Och nej, jag kommer inte glömma dem där mys-stunderna vi hade
även om det går 100år så kommer jag fortfarande minnas hur underbart bra jag mådde bredvid dig.

Nu kan det vara för sent att säga som det är...

Kom på att jag faktiskt lovat att berätta detta lilla roliga avslöjande idag mihihi
Bara så ni vet så tänker jag inte nämna några namn och jag kommer även inte att berätta allt jag vet.
Såg att en "viss tjej" hade skrivit eller gått med i någon grupp på facebook om att hon hade världens bästa pojkvän. 
Ville bara påpeka att denna tjej ABSOLUT inte har världens bästa pojkvän.
En kille som är mer falsk och feg än honom får man nog leta redigt länge efter.
Men vad vet jag , han kanske är superdupersnäll mot den här tjejen.
Dock gömmer det sig något icke så bra under hans fejkade smile

Så nu vet ni
tycker alla tjejer där ute borde granska sina pojkvänner lite nogrannare
var därför jag skrev detta för jag vet många som är tillsammans med svin.
kärleken kan vara blind

Minns alla sommardagar som spenderats på balkongen.
Nu är det så mycket snö så man inte ens kan öppna dörren.
Längtar tillbaka till dem där dagarna när vi satt där ute med iskall cola och bara njöt av livet.
Hoppas på en lika bra sommar i år som förra året, men mer sol i år
Kan du fixa det Gud? Ohhhjaaaa

Du har så underbara ord, du kan le så att jag smälter, du kan ge så att jag tar åt mig. Jag skulle gärna ha din kärlek, men jag vänder här. Förlåt mig. Och om du saknar mig ibland kan du släcka alla lampor, för jag finns någonstans i mörkret. Jag är så rädd att komma fram, jag vill ha fria vägar ut. Och jag vet att jag har fel och jag vet att du har sett hur jag går ensam genom livet. Och jag vet, det är ett spel och jag vet att du har kämpat för något som jag tagit för givet. Du kan väl sakna mig ibland? Du kan väl stirra upp mot stjärnorna så att vi har något gemensamt.

Hejdå, vi kanske ses någon gång igen...

Winnerbäck♥

Det kanske är meningen att det ska gör ont?
att det liksom ska skava och svida lite innuti. Jo, jag tror nog det är meningen.
det är nog bara ett tecken på att allt var på riktigt.
Men jag är inte den som går och gömmer mig och försöker tänka bort smärtan.
Jag tänker låta det göra ont, det ska få svida ett tag för jag vet att förr eller senare så slutar det
kanske inte helt, men nästan i alla fall.
Du kommer alltid vara som en liten tummnagel inom mig...ibland kommer du göra ont, riktigt ont

Jag tänker inte sitta här och påstå att jag är Guds bästa barn. Jag gör också fel, jag gör också bort mig.
Jag gör saker jag inte borde, jag tänker tankar som är förbjudna.
Men jag håller alltid mitt ord. Säger jag en grej så kan jag stå för den saken.
Även om du kommer tillbaka till mig 10 år och frågar om jag verkligen menade det jag sa så kommer svaret alltid vara JA!
För jag är så pass ärlig att jag aldrig skulle säga saker jag sen inte kan stå för. Sånt är bara bara fegt...
Jag ser bara inte någon mening med att sitta och hitta på en massa grejer för att göra mig själv till en bättre människa.
Jag är som jag är helt enkelt och ingen kan ändra på det.

Nu tänker jag sådär mycket igen, sådär ni vet så det typ blir överbelastning på hjärnan.
Det är nu 24 dagar kvar tills jag fyller 18år. I snart hela 18år har jag levt.
Är det nu jag borde få panik för att jag inte hunnit med det jag vill? Är det nu paniken ska slå mig och jag ska bryta från allt som jag någonsin vetat om?
Nej det är nu jag ska blicka framåt, mogna och ta steget ut i världen.
För att bara var 17 år (snart 18) så har jag varit med om så mycket, kanske till och med grejer som jag borde ha varit befriad ifrån.
Jag vet hur ett krossat hjärta känns, jag vet hur det är att förlora en bästa vän och pappa. Allt det där vet jag redan, har jag klarat det värsta i livet då tror ni?
Det tror jag, har man klarat sig igenom det där så tror jag att man kan klara allt.
Visst man blir inte immun mot smärta i själ och hjärta, men man lär sig överleva den. Hela världen går inte under för att hjärtat krossas, även om det känns så i några dagar. Nej, livet går vidare och oftast blir det faktiskt bättre framöver.

Jag har i alla fall bestämt mig för att blicka framåt och strunta i all gammal skit som ligger och trycker under ytan.
Du ska inte få förstöra mer för mig nu.

Jaa , min rubrik på det här inlägget stämmer verkligen. Det gör verkligen ont vid varje slag som mitt hjärta tar.
Vet faktiskt inte riktigt vad som håller på att hända med mig just nu, såhär svag brukar jag väl inte vara?
Jag försöker hitta på grejer, göra roliga saker men inget verkar få mig att må bättre.
Nä, jag ligger inte hemma och tycker synd om mig själv, det har aldrig varit min grej. Jag gör saker, jag försöker men det funkar inte. Inte just nu i alla fall.

Och hela jag håller på att försvinna iväg, hur mycket jag än äter och dricker så tycks inte min kropp ta upp det. Jag har en känsla av att allt inte står rätt till.
Även revbenet fortsätter att göra ont, förstår bara inte.

Och nu är jag en såndär förbannad svammelkärring som jag lovat mig själv att inte va.
Men jag lägger upp en korrekt och riktigt förklaring på min andra *hemliga* blogg, aa för er som vet adressen till den. Den är ju trotsa allt fortfarande hemlig, men svar finns där. Där håller jag inget hemligt, där står det ord på ord vad som håller på att hända...

vart gick allt snett egentligen? När bestämde Gud (eller vem det nu är som besämmer över oss) att jag skulle bli lite mer straffad än någon annan?
Och det känns som att om jag deppar ihop nu så går jorden under. Jag måste försöka hitta något nytt som gör mig glad. Jag vill inte blir sårad igen så därför kommer jag inte släppa in någon mer för nära mig. För i slutet är ändå alla falska och hugger en i ryggen när man minst anar det. Det är alltid samma visa och jag blir så arg på mig själv att jag inte lär mig en läxa och rycker upp mig själv, men nejnej jag blir sådär förbannat blåögd igen och tror gott om alla ännu en gång.

Men jag har faktiskt fått nog nu, jag måste försöka rädda det lilla som finns kvar av det som jag en gång var.
Det är dags nu, jag måste inse vad som är bäst för mig själv och inte för alla andra.