"Finally realizing that not everyone in this world is good, but then again not everyone has a heart as big as mine. I can’t be friends with everyone and sadly some people will never accept me for their own personal reasons that they may or may not have. Not every friend I can acquire will always be true and sometimes I’ll have to let them go, no matter how big or small their impact on me was. Learning that I shouldn’t always take the blame when the blame really isn’t on me. And learning to no longer apologize for other people’s wrong doings towards me or someone else.

Vi kan väl vänta lite och se hur det blir.
Vi kan väl lämna varann en liten stund.
Vi kan väl gå åt varsitt håll och få nytt perspektiv,
så lovar jag att vi möts för jorden är rund.

Vi kan väl vänta lite och se hur det blir.
Nej här ska du få höra vad jag tror.
Om vi går åt varsitt håll och får nytt perspektiv,
så lovar jag att vi aldrig möts igen för jorden är stor.

I heard you´re a player.
So let´s play a game.

Let´s sweet talk
Let´s play fight
Let´s talk 24/7
Let´s tell each other good morning
and good night every day.
Let´s take walks together
Let`s give each other nicknames.
Let`s hang out with each other`friends
Let`s talk on the phone all night long.
Let`s hold each other
Let`s kiss and hug

And whoever falls in love first?
LOSES

Redigering: Jag

Och vi ljuger för varandra ännu en gång, försöker få sanningen att bli lite vackrare.
Vi glömmer bort att vi sårar varandra genom lögnerna, vi är så vana.
Förut kunde jag berätta allt för dig, jag visste att du aldrig skulle vända ryggen mot mig.
Men nu vet jag inte längre...
Vi har byggt upp något som består av lögner och det är den enda sanningen vi vet om just nu.
Och vi vet att vi inte kan fortsätta såhär, men vi berättar varsin lögn till och ligger kvar i sängen, så tättintill varandra som bara går att komma, bara ett litet tag till...

letar efter nåt att säga som kan ändra allt
nåt mer än det jag redan sagt...

Jag kommer alltid vara din lilla prinsessa

Kärleken och döden är grannar. Deras ansikte är ett och samma. En människa behöver inte sluta andas för att dö, och den behöver inte andas för att leva. Det finns aldrig någon försäkran vare sig vad gäller döden eller kärleken. Två människor möts. Kärlek. De älskar. Och de älskar och de älskar och sedan, en dag, tar kärleken slut lika tvärt som den en gång verkade uppstå, dess vresiga källa strypt av omständigheter, yttre eller inre. Eller så fortsätter kärleken tills det att tiden tar slut eller så är den omöjlig från början, men ändå oundviklig. Är sådan kärlek, den sistnämnda, mest till besvär?

“Everything will be okay in the end

 If it’s not okay, it is not the end.”

I'm sure that it's hard for you
Though I wont make believe
We both get by and I'm hoping that someday soon
We will figure out a way
just to spend a little time and not say goodbye

Nothin' moves me anymore
I wait impatiently for footsteps by the door

Jag önskar det fanns ord som kunde beskriva hur allt känns just nu, hur allt är och hur allt borde vara. Men min hjärna vill inte bilda ord som beskriver för det skulle gör allt mycket mer klart, allt är liksom lite bättre om livet känns som att man druckit mjölk ur ett glas först, sen blir sugen på vatten och häller vattnet i samma glas som man nyss druckit mjölk i vilket kommer resultera i en vit grumlig dryck. Precis så känns det, det är svårt att se klart just nu.
Och det finns så himla många ord jag vill säga till dig när du ligger och andas bredvid mig, men orden fastnar på tungan och vägrar lämna min mun.
Min hosta vill inte försvinna och inte min längtan heller. Längtan efter att få tacka för mig och gå vidare, för ska vi vara riktigt ärliga så finns det inget lyckligt slut mellan oss.

Och jag undrar varför, hur jag kan älska varje centimeter av dig medans jag aldrig blir tillräcklig för dig.
Jag har svårt att vara mig själv i en värld där ingen egentligen verkar veta vilka dem är, det blir som i en sån där typisk amerikans tv-serie med påhittade människor som lider av låtsas problem.

Jag har inte mer tid att ge till dig nu, jag vände timglaset för längesen och nu har all sand runnit över till andra sidan. Din tid är ute. Jag kommer göra en så kallad "bloggpaus" nu. Kan hända att jag slänger in ett inlägg då och då, men mer blir det tyvärr inte. Det finns en miljon anledningar till att jag tar ett break och jag känner inte riktigt för att skriva en uppsats här och förklara mig. Det blev som det blev helt enkelt när det inte blev som det skulle och var sagt. Ni får ha det jättebra vänner små. Hörs i den så kallade framtiden. Puss och kram!

"Jag undrar om jag har bråttom. Med att uppnå mål som jag egentligen inte tänkt ut än. Som om jag skulle vara gammal, fastän tonåren inte ens passerat. Jagas av den oskrivna checklistan vars punkter vi alla ska bocka av, för att uppleva livet till fullo. Jag önskar att jag vågade chansa mer, vågade hoppa, vågade tro. För då skulle jag också våga sätta stopp, vända om. Kanske känna glädje igen. Ett liv med några få skratt då och då känns som inget liv alls"