Jag bara fick värsta känslan nyss av att jag verkligen har misslyckats med livet. Det är lite svårt att förklara, men att binda sig med en kille det har jag aldrig velat, jag har alltid velat vara fri utan att känna mig tvungen att göra saker. Jag har alltid velat vara fri som en fågel, kunna flyga vart jag vill. Men ändå idag känns det så fel, jag kommer helt plötsligt på mig själv med att fundera över hur jag saknar en pojkvän. En att dela allting med, nån som alltid finns där. Men samtidigt så får jag en blandad känsla för jag vet hur det känns att bli lämnad kvar med bara ett suddigt svart/vitt kort och några bleka minnen. Jag vet hur det känns att sitta där ensam med mobilen i handen och hoppas på att den man alltid velat ha ska ringa, att man hoppas att han fortfarnade har kvar ens nummer, att han inte glömt hur bra det faktikst var när det var vi två. Och idag vet jag att när man hoppas på sådana här saker och sen när dom inte slår in blir man bara grymt besviken. Man önskar att man aldrig hade lämnat ut hela sig själv, man önskar att man aldrig hade varit där den där kvällen och man önskar att man inte hade blivit så fruktansvärt förälskad så att man både blev blind och dum-i-huvudet.

Det blir så hemsk jobbigt när man märker att den man har gett hela sitt hjärta till inte är den man trott, utan rent av en riktigt jävla falsk idiot. Att han har förändrats så pass att man inte ens kan känna igen den man blev kär i. Att den han har blivit känner jag inte det minsta. Han har förvandlats till ett tomt skal.

Nu känns det säkert sjukt deppigt att läsa det här för er, men på något sätt så finns det ändå en liten ljusglimt i min sorgsna historia. För att även om det är en klen tröst att han frågar hur jag mår ibland så är det i alla fall något. Det måste ju betyda att han inte glömt mig helt, att jag fortfarande finns kvar även om jag får bo i en trång etta utan utsikt inuti hans hjärta så är väl i alla fall det bättre än att inte bo alls?
Och visste är det en fattig tröst att jag ser honom ibland, men hellre det än att inte se honom alls. Man måste på något sätt försöka vända på allt det dåliga och se det bra, även om jag vet att det är svårt.
För hur konstigt och fel allting känns för stunden så kommer man ur det och förstår att det är bättre att vara vänner och prata med varandra än att skrika på varandra och gnälla 24/7.
Man måste bli vän med sina fiender för att förstå hur dom tänker.

Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket ! <3