Helt plötsligt slår det mig hur mycket jag har ställt upp för dig, hur mycket jag har offrat för din skull.
Och samtidigt slår det mig att du inte är ett dugg tacksam över att ha mig här. För dig är allt ett spel, där den som spelar mest och bäst i slutet drar hem storvinsten. Men vad faan är storvinsten för dig? 
Fortfarande kan jag säga att jag älskar dig och mena det av hela mitt hjärta, fortfarande kan jag säga det efter all denna tid. Tiden som har gått för fort för att jag skulle ha kunnat hänga med.
Och även om du just nu inte finns för mig som du fanns förut så spelar det inte någon roll för mig eftersom jag inte längre ställer dig först i ledet. Du kommer aldig mer bli nummer ett, allt har förändrats nu vännen.
Men jag kan inte förneka att det gör ont när jag tänker tillbaka på tiden som varit och ser hur mycket jag offrat för din skull, hur många jag har valt bort. Och allt detta har jag gjort för nått som idag är borta.

Men jag har lyckats resa mig upp och gå vidare, för fastnar man i det förfluta blir man ju faan fel i huvudet.