Och någonstans mitt i allt det här så känns allt så jävla bra. På något sätt så tror jag ändå att det var meningen att det skulle bli såhär. Att det redan från allra första början var så att vi skulle dela på oss här och nu. Att det är nu som vi ska gå åt skilda håll. Ja, älskling det svider, det gör ont och det skär. Men nu kan vi inte ta oss längre tillsammans, nu måste vi sätta punkt. Här och nu slutar allt som någonsin kallats vi. Fy faan , jag fattar inte ens att jag kan skriva dom här orden, dom är ju till och med för svåra att tänka nu idag. Idag när allt ändå är så bra som det är mellan oss. Men det kanske är som i det gamla ordspråket: man ska sluta när det är som bäst/roligast. Aa, ikväll får jag nog lov att tro på dom orden.
Men jag lovar dig att jag alltid kommer finnas bara ett telefonsamtal bort, för alltid ! <3
För man kan inte slänga bort något som vi har haft till glömska lite av det måste alltid leva med oss, som ett fotografi som långsamt dammar igen och tappar färgen. Så ska det bli mellan dig o mig!