Det var en gång en pojke. Vid hans födsel till jorden skedde ett misstag, han föddes till människa. Hans själ tillhörde naturen och hans hjärta havet. Han fick tillgång till det mänskliga känslorna, som han egentligen inte behövde, eller brydde sig om. Han var vacker som en grekisk gud och vem vet om han inte passat bättre som en guldskimrande staty än en människa.
Han var min dröm. Med honom fann jag min inre harmoni. Han gjorde mig hel.
Men allting gick så fort, och en dag skulle han resa. Det regnade i mitt hjärta och min själ frös till is. Han skulle fara och hitta ännu en pusselbit för att fullborda sin dröm.
När han en dag återvände hade gnistan i hans ögon slocknat.
Jag såg hur han hade trasslat in sig i känslor, hur de drog och slet i honom.
Det enda jag kunde erbjuda honom här, var att dyka i floden av tårar. Jag fällt för hans skull. Mina ögon fällde en tår.

Nu släpper jag honom. För han åker mot sina drömmar, för att nå sina mål. Han vill hitta sin inre harmoni för att finna frid. Och när han åker, tar han min dröm med sig.
Men jag kan inte hata honom, för jag älskar honom så oerhört mycket.
För evigt!