Vill möta dig där på våran plats.
Vill att vi ska kunna prata som innan,
Skratta som innan.
Jag har för'ändrats men det har också du.
Det är dags att släppa taget och förstå att man inte passar.
Inse att pusselbitar ändrats och inte längre har något samband.
När man inte längre kan se bilden av bitarna,
Utan bara glimtar av det som var innan.
När sk man förstå att han har förändrats så mycket
att man inte längre kan se den personen som man från början älskade?
Vi skyller på att vi inte kan vara för att det skapar problem.
Men båda vet egentligen sanningen.
Vi skyller på avståndet.
Sen skyller vi på att man älskar någon annan.
Men vi är bara rädda för att bli sårade.
Rädda för att det kanske inte ska fungera.
Så istället ger vi upp.

Vill kunna glömma dig
för du är inte den du var innan,
Men du finns fortfarande kvar.
Vad jag än gör så är du i hjärnan.
Och i hjärtat...