Kom inte till mig o säg att tiden läker alla sår, för jag vet att det inte stämmer.
Tiden läker inga sår, visst tiden lär än att stå ut med det svidande såret, men det läker inte.

Jaa, vad ska jag mer säga än att det nog är en fas jag måste igenom nu i mina tonårs-år. Måste bara sträcka ryggen och inse att jag är värd nått bättre. Tuff sanning vill jag lova, men på något sätt så ska jag igenom det med livet och tro på mig själv i behåll.
Tonårs bekymmer som sagt, men igenom det de ska vi : ))
Kraaam C

Jag vet inte ens hur jag ska formulera mig nu i natt. Allt är bara fel, utochin, helt uppochner, snevänt.
Allt som jag rör vid går åt helvete, jag vet inte vad jag ska göra längre. Har tappat tron på mig själv.
Ska inte ge mig in i nått mer nu, ska aldrig mer hoppas nått för jag vet att det ändå aldrig kommer slå in, mina drömmar är för bra för att vara sanna. Jag har för livlig fantasi helt enkelt, en fantasi som kan slå din med hästlängder.
Fy faan , ibland önskar man att man hade fötts utan några drömmar. Speciellt i natt när man kommer på att det ändå bara är drömmar, drömmar som aldrig kan bli verklighet.

Jag tänker ditt namn så ofta, så ofta. Jag tänker så mycket, så mycket på dig. Det måste blir ett rop av allt tänkandet, ett rop utanför mig av allt som trängs inuti mig.
I ett vilt vågat försök försöker jag nå ut till dig, försöker allt som går för att få dig att förstå.
Du har varit allt och lite till för mig.
Nu är det över och jag kan inget annat än hoppas att du kommer o hämtar mig ännu en gång.
 Du vet precis vem du är och du vet vad du har betytt, men jag glömmer dig inte ...

Någonstans i all förtvivlan av att du inte ens tittar på mig längre så ser jag en ljusglimt. Jag var i alla fall den tjejen som fick äga ditt hjärta ett litet tag, jag fick vara nummer 1 under en tid för dig. Jag fick dela din säng med dig och jag fick ha dig nära. Det är mer än vad någon annan har fått.
Minns första gången vi möttes där i folkvimlet, redan första sekunden jag såg dig sa jag "innan jag går hem ska jag ha hans nummer". Lyckligt slut på den kvällen blev det då jag åkte hem med vetskapen om att jag hade lyckats få ditt nummer. *ÖVERLYCKLIG*
Än idag kan jag inte beskriva känslan i magen av att bli sedd av dig. Den är så speciell så inte ens ord kan beskriva.
Med dig blev allt annorlunda, jag växte flera meter. Jag blev något stort och betydelse fullt.
Nu gör det ont i mig att du inte ens längre hälsar på mig knappt, men jag antar att det är en fas vi måste igenom.
Men jag ringer dig snart och berättar hur det går med allt i skolan. Hoppas det kan ta oss en bit på vägen.
Tack för den bästa natten i mitt liv
Tack för att du såg mig
Tack för att du fick mig att skratta
Du har betytt massor<3
Vi hörs snart igen hoppas jag,
För just nu ångrar jag att jag inte tog chansen med dig i somras,
när chansen fanns...

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara mig i denna svåra situation. Man vill ju inte lämna ut sig för mycket till ett folk man vet kanske inte kommer förstå. Det känns som att jag ska ta av mig alla kläderna och springa genom en stor folksamling-blotta mig själv något otroligt. och jag kan verkligen förstå hur den nakna människan känner sig just nu, det är verkligen inte lätt. Det krävs mod, så fruktansvärt mycket mod. Mod som bara vissa människor har.


Jag har suttit och funderat lite på ordet mod nu ett tag och kommit fram till att det är nog den känslan(ja, låt oss kalla det en känlsa) som sitter djupast inne i människan. Det är den känslan som är svårast att plocka fram. 

Och så börjar jag tänka på alla människor, både barn, ungdommar och vuxna som har haft så mycket mod att dom faktiskt har tagit sina liv. Okej, det krävs nog verkligen inte bara mod för att ta sitt liv utan dom som tar sina liv har nog kommit till en dörr i livets korridor som inte går att öppna. Så ser iaf jag på det hela. Men jag tror ändå att det krävs så fruktansvärt mycket mod att ta sitt liv, ett mod som jag inte ens är i närheten av. Nej kära läsare, jag har inte självmordstankar. Jag vet att pappa väntar på mig där uppe och att han kommer vänta på mig tills jag dör gammal och grå på ett ålderdomshem. Men vad jag vill säga med det här inlägget är att mod är den viktigaste känslan i människan. Utan modet skulle vi inte vara fristående människor. För vissa är höjden av modhet att gå fram själv till kassörskan och handla sitt lördags-godis, för andra är höjden att hoppa fallskärm. Den är bara ett bevis på att alla människor inte är ett dugg lika varandra. Vi är alla fristående, medans vissa är mer beroende av andra människor, men min syn på det ska vi inte ta upp nu i detta inlägg utan det tror jag vi tar och sparar till en annan gång.

Ha det så bra och håll modet upp !
Pusshejs