Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara mig i denna svåra situation. Man vill ju inte lämna ut sig för mycket till ett folk man vet kanske inte kommer förstå. Det känns som att jag ska ta av mig alla kläderna och springa genom en stor folksamling-blotta mig själv något otroligt. och jag kan verkligen förstå hur den nakna människan känner sig just nu, det är verkligen inte lätt. Det krävs mod, så fruktansvärt mycket mod. Mod som bara vissa människor har.


Jag har suttit och funderat lite på ordet mod nu ett tag och kommit fram till att det är nog den känslan(ja, låt oss kalla det en känlsa) som sitter djupast inne i människan. Det är den känslan som är svårast att plocka fram. 

Och så börjar jag tänka på alla människor, både barn, ungdommar och vuxna som har haft så mycket mod att dom faktiskt har tagit sina liv. Okej, det krävs nog verkligen inte bara mod för att ta sitt liv utan dom som tar sina liv har nog kommit till en dörr i livets korridor som inte går att öppna. Så ser iaf jag på det hela. Men jag tror ändå att det krävs så fruktansvärt mycket mod att ta sitt liv, ett mod som jag inte ens är i närheten av. Nej kära läsare, jag har inte självmordstankar. Jag vet att pappa väntar på mig där uppe och att han kommer vänta på mig tills jag dör gammal och grå på ett ålderdomshem. Men vad jag vill säga med det här inlägget är att mod är den viktigaste känslan i människan. Utan modet skulle vi inte vara fristående människor. För vissa är höjden av modhet att gå fram själv till kassörskan och handla sitt lördags-godis, för andra är höjden att hoppa fallskärm. Den är bara ett bevis på att alla människor inte är ett dugg lika varandra. Vi är alla fristående, medans vissa är mer beroende av andra människor, men min syn på det ska vi inte ta upp nu i detta inlägg utan det tror jag vi tar och sparar till en annan gång.

Ha det så bra och håll modet upp !
Pusshejs