Vet att jag har skrivit på flera sidor att min blogg handlar om hur man överlever när ens pappa dör. Men jag vet att jag inte har skrivit så mycket om pappa överhuvudtaget så tänkte att det var dags att han får lite utrymme här.
Till frågan "Hur överlever man när pappa dör?" Den är svår och det riktiga svaret har jag inte, men det jag vet att jag tänker på är att jag ska vara omringad av människor jag har roligt med och som gillar mig trots mina brister. Skulle jag sitta i ett hörn i skolan och inte säga nåt kan jag lova att tankar om självmord skulle ploppa upp.
Men tack vare alla runt omkring mig som visar att dom faktiskt finns där så överlever jag. Visst finns det dagar då även jag bara känner att "Nej, idag vill jag inte. Idag vill jag bara ligga kvar i sängen och inte göra något bara stirra ut i tomma intet." Men när den tanken kommer skjuter jag undan den för jag vet att inget blir bättre av att bara ligga och tycka synd om sig själv. Visset, det är synd om mig. Jag har sett min pappa död, jag har gått igenom och sett grejer mitt hjärta och min hjärna skulle vara befriade från när man bara är 17år.
Sen vet jag såklart att det finns folk runt om som tisslar och tasslar om att jag ALLTID tycker så himla synd om mig och att jag alltid vill bli satt i första rummet. Men ni har fel! Jag tycker synd om mig själv för att det faktiskt är synd om mig! Det kallas inte "egotrippad" när man förlorat sin pappa jävla nöt.
aja, jag tror i alla fall att "hemligheten" ja om man nu kan kalla det de, är att man ska vara med människor som man vet ställer upp oavsätt vad det är och att man gör sig av med dom som bara är en belastning.
Jag tycker även det är viktigt att man försöker snacka om det så mycket som möjligt, tyvärr är det en sak som jag har SJUKT svårt för, eftersom faktat att pappa inte finns i livet längre inte gått in i mitt huvud. Jag går fortfarande och väntar på att han ska komma hem igen, hur sjukt det än låter så är det min vardag. Men ställer folk runt omkring mig försöker jag komma till verkligheten och besvara frågorna. På något sätt måste jag få det bekräftat , pappa kommer aldrig mer hem. ojj, usch nu fick jag en sån där klump i halsen som att man ska börja gråta men den fastnar i halsen. Tror jag får sluta här och återkomma någon annan gång.
Hoppas att ni har blivit lite klokare och att jag fått er att tänka efter några snäpp.
Ha det bra :))
Det är med den minen och smilet jag vill minnas dej pappa <33