Vaknade precis med ett ryck. Sen slog klumpen i magen till igen.
Antar att detta är en utav alla klassiska tonårsbekymmer. Problemet är ju bara vad man ska ta sig till med allt, jag bryter mig fri. Jag gör mig av med dem jag inte behöver, rätt eller fel?
Jag går och tar steg jag aldrig trott jag skulle ha vågat.
Min misstänktsamhet dödar mig inatt, frågor som inte vågar ställas.
Känns som jag skulle behöva resa bort ett tag för det finns ändå ingen här som förstår eller ens kommer förstå, inte ens du som borde.

"För allt som går förlorat här , tar vi igen en annan dag."