Jag skulle beskriva livet som en berg-och-dalbana, eller i alla fall mitt liv.
Det går verkligen upp och ner, uppochner och det är hur många snäva svängar som helst, ner i en tunnel, upp ur en tunnel? Jaa, ni som åkte berg-och-dalbana vet vad jag snackar om ni andra kan bara föreställa er känslan i magen, eller a känslan i hela kroppen.
Och jag hittar ingen bättre förklaring för att beskriva mitt liv än såhär.
Allt går precis som en berg-och-dalbana.

Eller som i Winnerbäcks låt:
"Jag får liksom ingen ordning på mitt liv
Det kan va så förfärligt
Det kan va så bra"

Skulle vara enormt skönt om livet bara kunde hålla en rak linje. Eller skulle livet kanske bli tråkigt då?
Det kanske är bra att ha ett liv som en berg-och-dalbana, det kanske ger lite extra spänning...?
Hm, svårt dilemma det där.
Jag antar att jag helt enkelt får bita ihop och försöka göra det bästa av situationen.