Idag har jag och Martin varit tillsammans i 9 månader.
Tiden går så oerhört fort, känns som det inte alls va länge se vi sågs första gången.
Ändå har vi hunnit med så mycket och jag vet ingen som känner mig så bra som Martin gör.
Jag lovade mig själv att aldrig bli kär igen efter en grej som hände mig när jag var 15år, men så kom Martin in i mitt liv och jag kunde inte säga nej. Han bara ploppa in i livet och jag blev kär.

Visst har vi också haft svåra tider, jag vill inte ljuga och säga att vi alltid har det bäst.
Även vi har bråkat, även vi har varit nära ett slut.
Men någonstans faller vi tillbaka till varandra och inser att vi är menade för varandra.
Och jag skulle säga att hemligheten med vårat förhållande är att vi alltid har så himla roligt när vi ses, att vi kan skämta på varandras bekostnad utan att den andre blir sur.
Att vi kan lita på varandra och det viktigste av allt; att vi faktiskt älskar varandra på riktigt.
Jag skulle kunna fortsätta i all evighet att skriva, men vet själv hur det känns att inte ha någon att älska och sen läsa sådana här grejer. Så med hänsyn till alla där ute som hatar kärleken av någon anledning slutar jag nu skriva om mitt kärleksliv.