Kommer ni ihåg att jag mådde mycket bättre i onsdags?
Det vände snabbt på natten sen, tog mitt pencillin och efter 1h så spydde jag som en idiot.
Fick värken i rygg och mage tillbaka och mamma fick ringa sjukvårdsupplysningen, dom rekomenderade smärtstillande och försöka sova och sen se hur jag kände mig nästa dag.
Knappt någon sömn för mig den natten och mamma fick ligga bredvid mig eftersom jag var otroligt rädd.
Kände mig lite bättre på morgonen och mamma åkte till jobbet,
Vid 2-tiden får min syster ringa mamma akut då jag ligger inne i badrummet och kräks och fryser.
Ringer sjukvårdsupplysningen igen och dom tycker det är dags att uppsöka sjukhus, IGEN!
Fick denna gången komma till barnjouren där dom försökte ta prover, men dock var jag så uttorkad så alla blodkärl som dom försökte sätta en kanyl i sprack så dom fick sticka mej i fingret en miljon gånger istället för att få så mycket blod dom behövde.
Vid det här stadiet mådde jag enormt dåligt och låg mest bara och kollade upp i taket medans tårarna rann.

Eftersom mina provsvar inte alls var bra och jag var uttrokad så ville dom ge mig dropp, men eftersom dom inte fick in en kanyl så blev det för mig att försöka slicka i mig två pigelin. Och tillslut så fick en utav tjejerna in en kanyl i mitt armväck.

Fick ett eget trist rum med en tv med typ 5 kanaler, dom bäddade ner mig och satte in dropp och gav mig smärtstillande.
Den natten sov jag inte mer än 1h tror aldrig jag mått så dåligt i hela mitt liv.
Sen vid 6-tiden på morgonen började jag få tillbaka illamåendet och det var dags att kräkas igen...
Läkaren kom fram till att jag kräktes av smärta så jag fick starkare smärtstillande och det började kännas lite bättre.
Sen fick jag åka ner till ultraljudet för att kolla njurarna så att det inte var något fel på dom eftersom jag haft så ont i dom. Bilderna därifrån såg bra ut som tur var.

Fick bli mer blodprov för att se hur mina värden såg ut denna dag och inte heller nu var dom så bra, så det bestämdes att jag skulle stanna en natt till med dropp. Tårarna rann livet kändes hemskt och jag ville bara hem.
Mamma gick och ringde Martin eftersom jag inte fick prata i mobilen när jag fick dropp och han kom till mig vid halv 4 på fredags eftermiddagen och stannade hos mig medans mamma var hemma och gav katten mat och hämtade lite rena kläder till mig.
Eftersom vi firade 8månader i fredags så fick vi göra det bästa av situationen, låg och snackade och jag kände mig glad för första gången på länge.

Sen väntade ännu en natt med starka mediciner och värdelösa tv program.
Kunde dock sova lite bättre den sista natten på sjukhuset och vaknade inte ens när dom gav mig antibiotika.
På morgonen sen så fick jag i mig lite frukost och fick för en gång skull behålla den *tummenupp*

Läkarna bestämde att jag skulle få åka hem så mamma plockade ihop våra saker och satte mig i en rullstol(nej, jag kunde inte gå själv mina ben var som spagetti) och sen åkte vi ner till bilen för att åka hem.

När jag äntliiiiigen kom hem satte jag mig på en gång i badkaret och det var nog det skönaste känslan på mycket mycket länge.

Det var några utav mina hemskaste dagar i mitt liv, vill aldrig mer tillbaka till att må sådär dåligt som jag gjorde.
Men nu känns det bättre och jag har börjat försöka äta igen vilket är ett gott tecken *happyface*