Har du någon gång varit kär?

Nej inte på det viset, jag menar på rikitgt !!  Sådär så det gör ont i hela kroppen när du inte får vara med den personen, när du inte kan tänka eller fokuser på något annat.
Visste ni att det är farligt att vara så kär? Att älska en annan person för mycket är inte bra för hälsan.
Det går till slut inte att hantera. Ni är beredda att gå genom eld och vatten för den här personen.
Ni förlåter gång på gång personens misstag, men ni glömmer aldrig.
Det bildas sår som aldrig läker, som skaver och svider.

 

Nu är hon ute och cyklar tänker ni, man kan inte älska någon för mycket.
Jo, det kan man och jag hoppas att alla får göra det någon gång.
För även om det kommer vara erat livs största olyckliga kärlek så är det så stort och oförklarligt, mycket kraftigare än någon annan känsla ni någonsin kommer att känna. Den vackraste och finaste kärleken någonsin.

Men det blir för stort för att hantera till slut, du blir olycklig. Du glömmer bort dig själv.

Och till slut extisterar ingenting annat än den här personen i ditt liv, du blir förblindad och lurad.

 

Det är dags att bryta tänker ni.
Absolut, men det är mycket lättare sagt än gjort. Du vet inget annat, du känner ingen annan. Du är fast.

Du blir mindre och mindre på jorden, dina vänner har försökt hjälpa dig ur det förr och har nu gett upp.

Bara du kan rädda dig själv. Du är värd mycket mer, du är starkare än såhär.

Du kan inte älska en annan person mer än vad du älskar dig själv.

 

Jag tog mig ur, jag känner mig fri idag.

Den kärleken blev för stor för att hantera. För det var den största och vackraste kärleken. Då.

Det är ju känt att jag är en fegis när det gäller fysisk smärta, och speciellt när man själv kan välja att skippa smärtan. Jag väljer ju hellre att inte ha ont än att plåga mig själv.

 

Men sen kommer man visst till en konstig punkt här i livet vid ca 21 års ålder, verkligen konstigt detta.

Man kommer till insikt med att man bara lever en gång och att livet är för kort för att spendera det med att vara rädd.

Ursäkta mitt flummiga skrivande, men jag blir lite arg på mig själv.

Har hur som börjat "följa" en person/personer på instagram som lägger upp GALET snygga tatueringar och detta har gjort att jag helt plötsligt överväger att faktiskt utstå den där smärtan. Märkligt...

 

Lägger upp några utav mina favoriter:

Var i Thailand över jul och nyår eller snarare från 24/12 - 12/1.

Såg fram emot resan något fruktansvärt, alla hade pratat om vilket fantastiskt land jag skulle besöka. Förväntningarna var enorma!

Men redan första kvällen när vi promenerade på gatorna fick jag spykänsla, det luktade som att någon/något dött, en fruktansvärd stank.

Stranden tänkte jag...det måste vara den alla menar med det fantastiska Thailand.

Besökte stranden dag 2. Fin ABSOLUT! Men jag fick ingen WOW-känsla.

Promenerade fram och tillbaka på stranden med Nicki Minaj - Freedom i öronen i flera dagar.
Jaa, jag kände mig fri där.

Ingen blev dömd i Thailand, alla var precis som dom ville och kände för. Ingen kollade snett, alla var avslappnade och unnade sig att vara sig själva.

 

En kväll besökte jag om mina tjejkompisar Patong och den omtalade Banglaroad, gatan där man får se grejer man inte trodde existerade.
Vackra tjejer som egentligen är killar.

Pingpong show.
Drogade ormar, apor och gud vet vad.
Vi besökte lite olika barer men av någon anledning drogs vi till den svenska krogen Grabbarna Grus.
Kanske saknade vi Sverige lite bland alla dessa konstigheter.

Det blev sen fler besök på Grabbarna Grus, det var som att "besöka" Sverige även fast att man befann sig på andra sidan jorden.

Nyår i Thailand, det var magiskt!
Först åt vi middag på ett ställe i Kata beach som hette Café opera som hade en svensk ägare och enbart svenska gäster. God mat, god dricka, trevligt sällskap och  mycket god stämning i hela restaurangen.

Vi "ungdomar" satte oss sedan i en taxi till Patong för att fira nyår ORDENTLIGT! Alla sprutade ut någon form av skumspagetti från plåtburkar och jag i min vita nyårklänning var snart prydd i världens alla färger och mitt hår var en stor klump. Men vem brydde sig? Det var nyår i Thailand och vi skulle snart få starta ett nytt år där nya möjligheter och dörrar skulle öppnas.

 

Redan på nyår började jag känna att något var fel i min kropp, en sån där känsla man kan få av att allt inte står rätt till.

Dagarna i Thailand löpte på, vi red elefant, besökte olika stränder, åt god thailändsk mat, blev solbrända etc.

Men hela tiden kändes något fel innuti mig, jag började få kramper i magen och hög feber.
När man är i ett land där det är mellan 40-45 grader är det mycket svårt att avgöra om termometern visar rätt.

Jag blev bara sämre och sämre, kramperna i magen kom allt oftare och nu fick jag inte heller behålla maten jag åt utan den kom ut samma väg den kom in.

Till slut var jag så svag att jag bara låg i min hotellsäng och försökte gång på gång få i mig lite mat och vätskeersättning, men allt jag åt och drack kom upp.

Den 5 januari fick jag nog, jag grät och hade så fruktansvärt ont i magen att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Mamma kallade på en läkare som kom och undersökte mig på hotellet. Fick diagnosen magvirus.
Fick antibiotika, tabletter mot smärt, mot feber och mot illamående. Doktorn lovade att jag skulle må bättre redan nästa dag.

När jag på söndagen vid kl 12 fortfarande spydde och hade kramper i magen kom han tillbaka trots att han egentligen var ledig. Han tyckte vi skulle avvakta, vi hade telefonkontakt och vid 14 kom ambulansen och hämtade mig.

Av själva färden till sjukhuset minns jag inte så mycket utav och inte heller utav tiden på akuten.

Fick smärtlindring så jag tappade både synen och känseln. 
Och plötsligt låg jag på ett sjukhusrum med dropp. Hur många prover dom tog på mig minns jag inte och inte heller hur många gånger dom stack mig i armar och händer. Men det enda dom konstaterade var magvirus och gav mig en jäkla massa mediciner och dropp. I matväg var det ris i ljummet vatten som serverades.

5 dagar spenderade jag på ett sjukhus bland människor som inte förstod vad jag sa. Det var hemskt att inte kunna göra sig förstådd och när man försökte beskriva att man hade ont så log dom, nickade, gick ut ur rummet och kom aldrig mer in.

Jag fick lämna sjukhuset på torsdagseftermiddagen med en påse full med tabletter och vi flög hem på lördagsmorgonen (fredagkväll fick jag tillstånd att flyga hem).

Resan gick bra och jag kände mig oerhört pigg och kry för att ha spenderat flera dagar sängliggandes.

Söndagen sen besökte jag mina älskade och saknade hästar, och uppe i stallet började hjärnan snurra runt och jag spydde.
Satte mig i bilen direkt och körde hemåt, fick stanna åtskilliga gånger på vägen (som tar 5min att åka) för att kräkas. Kramperna i magen blev värre och värre... Ringde mamma som ringde sjukvårdsupplysningen som ringde efter ambulans.

Jag har aldrig i mitt snart 21åriga liv åkt ambulans men inom loppet utav en vecka hade jag åkt två gånger och i två olika länder.

Tiden på akuten blev lång och vi väntade på provsvar hit och dit. Fick till slut veta att min bukspottkörtel var mycket nedsatt och även min levern.
Vill då även tillägga att jag åt ca 12 tabletter efter frukost/lunch/middag, tabletter jag fått med mig från Thailand.

Inlagd på sjukhus igen, men denna gången förstod människorna mig och jag förstod dom.

3 dagar spenderade jag på Linköpings univeristetssjukhus och fick veta att det antagligen var alla mediciner som jag ätit som gjort sådan fruktansvärd skada på min nedsatta kropp. 
Sedan har jag fått brottas med en enorm trötthet, förlorad muskelmassa, lever skador, åtskilliga blodprover, nedsatt emunförsvar och undernäring.
Idag är jag så gott som friskförklarad, men självklart blir det komplikationer efter en nära döden sjukdom. ESBL är en sjukdom i tarmarna som dels gör mig resistent mot många antibiotika, drabbas lätt utav urinvägsinfektioner etc. Läs mer om EBSL här...

Än så länge har jag klarat mig bra och inte haft några komplikationer förutom dom jag nämde där ovan med trötthet etc. Jag har börjat träna igen och försöker bygga upp mina förlorade muskler för att kunna klara av vardagen bättre.

 

Några grejer jag lärt mig av min resa till Thailand:

- Hur nogrann och försiktig du än är kan du bli sjuk
- När man är så sjuk så både doktorer och än själv tror att man ska dö, då får man en annan syn på livet och man inser vad som betyder något och vilka som verkligen bryr sig.

- Det thailändskafolket är väldigt vänliga, dock är dom inte så duktiga på engelska

- Godaste thailändska maten: Chicken with garlic and pepper

- Nyår i Thailand är såååå mycket bättre än i Sverige

- Alla vackra thailändska tjejer är inte tjejer

- Kan jag inte få egna barn så ska jag adpotera en thai

- Tryck inte i dig alla tabletter som du får av thailändska doktorer, ta med dig tabletter från Sverige

Sen är det flera andra saker jag lärt mig och kommit till insikt med, saker jag väljer att hålla för mig själv.

 

Detta var min resa till Thailand, jag kommer nog inte dit på väldigt länge. Men jag säger inte att jag aldrig ska åka dit igen. Det var ett fint land med god mat, fina stränder och trevliga människor.
Alla kan vi ha otur och den här resan var det jag som fick den.

 

(Alla bilder är orginal och tagna med min iPhone 4s)