Och jag fastnar i tankarna ännu en gång.
Tänker om och ifall att.
Tror det är det dummaste man kan göra om jag ska vara helt ärlig.
Jag i alla fall blir inte klok på att tänka så.
På något sätt blir man så missnöjd med allt man haft och allt som hänt.

Jag borde blicka framåt och börja fundera ut min framtid,
men istället fastnar jag i det förflutan och tänker gång på gång tillbaka på dagar som varit men som aldrig kommer igen.
Visst låter det sorgligt?
Tycker jag också, får liksom som en klump i magen.

Och samtidigt som allt känns pissigt just nu så vet jag att jag borde vara nöjd med mitt liv.
Jag har underbara vänner som verkligen bryr sig om mig, jag har en skit bra familj som alltid finns där och dessutom har jag en jättebra pojkvän. Vad har jag att klaga på tänker säkert ni?
Och jag tänker också den tanken samtidigt som jag skriver det här.