Tiden bara springer iväg och jag vet inte riktigt vad som händer.
Jag väntar fortfarande på att du ska komma in genom ytterdörren, någon gång måste jag väl inse att det aldrig kommer hända?
Känns inte alls som det var 2 ½ år sedan du försvann. Känns som det var igår du va här hos oss och skrattade med oss.
Inget kommer bli som förr igen, men jag har lärt mig att leva med tanken på att jag får klara mig utan dig. Men på något konstigt vis slutar jag aldrig hoppas på att du ska komma hem.

Anledningen till att jag skriver det här nu är att jag har haft så lustiga drömmar den senaste tiden.
Dem är inte läskiga, det är som om du hälsa på hos mig för att se så att jag mår bra.
-NEJ, pappa jag mår inte bra! , men jag klarar mig.

Du lämnade så mycket tomhet efter dig,
Stolen vid köksbordet
Sängplatsen
Kläderna i graderoben

Allt är så tomt, finns bara tomhet kvar efter dig.