Visst är det tomt utan dig, det kan vi inte förneka.
Jag saknar det så enormt mycket vissa stunder när du kom in genom ytterdörren och ropade att du var hemma.
Allt känns så otroligt overkligt. Varför var just du tvungen att dö? Är inte det sådana där saker som händer alla andra, men inte MIG! Men tydligen händer det även mig.
Även fast det har gått snart 888 dagar så tror jag fortfarande inte på det. En del av mig går fortfarande och hoppas att du ska komma hem snart. Och allt detta trots att jag har sett dig död, jag har sett olycksplatsen, jag har läst om olyckan i tidningar, jag har själv skrivit några rader som var med i dödsannonsen och jag har begravt dig.
Jag antar att mitt hopp aldrig dör och det känns ganska skrämmande.
Någon gång måste jag väl inse att Pappa aldrig mer kommer tillbaka till oss, att det kommer förbli tyst från hans plats vid matbordet och hans kläder i garderoben kommer stå orörda för all framtid...