Jag borde kanske gråta, jag borde kanske skrika, jag borde kanske ligga i min säng och vägra gå till skolan.
Men så är inte fallet, jag gråter inte, jag skriker inte och jag går till skolan varje dag.
Visst jag tänker mer på dig än jag borde och visst du är fortfarande den första jag tänker på när jag vaknar och den sista jag tänker på när jag går och lägger mig, men jag gråter inte.
Av någon lustig anledning så känner jag mig glad, jag ser ljust på tiden vi hade.
Jag fick uppleva mycket med dig och jag är bara så sjukt glad att jag i alla fall fick lära känna dig.
Och man kanske inte kan rå för att det går åt helvete ibland, det kanske bara blir så.
Men jag tänker inte vara sur och jag tänker inte ignorera dig.
Inget blir bättre av det.
Och nej, jag kommer inte glömma dem där mys-stunderna vi hade
även om det går 100år så kommer jag fortfarande minnas hur underbart bra jag mådde bredvid dig.

Nu kan det vara för sent att säga som det är...