vart gick allt snett egentligen? När bestämde Gud (eller vem det nu är som besämmer över oss) att jag skulle bli lite mer straffad än någon annan?
Och det känns som att om jag deppar ihop nu så går jorden under. Jag måste försöka hitta något nytt som gör mig glad. Jag vill inte blir sårad igen så därför kommer jag inte släppa in någon mer för nära mig. För i slutet är ändå alla falska och hugger en i ryggen när man minst anar det. Det är alltid samma visa och jag blir så arg på mig själv att jag inte lär mig en läxa och rycker upp mig själv, men nejnej jag blir sådär förbannat blåögd igen och tror gott om alla ännu en gång.

Men jag har faktiskt fått nog nu, jag måste försöka rädda det lilla som finns kvar av det som jag en gång var.
Det är dags nu, jag måste inse vad som är bäst för mig själv och inte för alla andra.