3 år sedan pappa försvann idag, eller a igår den 16 juni. Säger man försvann? Försvinner dem som dör eller finns dem liksom alltid där? Pappas minne kommer i alla fall alltid att finnas, aldrig att det försvinner.
Kan knappt förstå att det har gått 3 år sedan han var med om motorcykelolyckan, tiden har gått så fort och lustigt fram. Jag har inte vetat vem jag är eller vad jag vill så därför har jag gjort underliga val under dem här 3åren, kanske inte direkt är någon ursäkt men jag har i alla fall kommit en bit på vägen om jag vet om mina misstag.
Jag har inte varit mig själv, tyvärr.
Men äntligen nu har jag hittat till mitt rätta jag och som mamma och flera har sagt till mig, mina ögon lyser av glädje.
Visst jag har fortfarande svårt att sova vissa nätter och vaknar av obehagliga mardrömmar, men det är inte alls som det var förut.
Jag mår bättre, jag lever bättre och jag träffar bättre människor I LOVE MY NEW LIFE♥

Men pappa finns alltid med mig, i varje steg som jag tar så vet jag att han finns där.
Och nej, han borde inte ha åkt iväg på motorcykeln och nej han borde inte ha kört in i trädet. Något gick snett för honom, men vi får aldrig veta vad. Nu får vi klara oss själva här, vi som är kvar i familjen. Pappa, det går bra för oss och vi klara oss så gott det går men det var bättre när du levde och det va vi 4♥

Himlen är oskyldigt blå- en av låtarna som spelades på pappas begravning.