När min Pappa dog gjorde det så ont. Men smärtan höll mig på sätt och vis kvar vid honom. Smärtan var tecknet på att vi hörde ihop och att inget skulle skilja oss åt. Sedan kom tomheten. Efter några månader fanns jag på en plats utan minnen. Allt var ödsligt och långt borta. Ingen såg mig. Det gjorde inte så ont längre, men allt var outhärdligt. Och jag kom inte ihåg hans ansikte. Sedan kom saknaden. Då såg jag hans ansikte på nytt. Och saknaden kunde jag leva med. Minnena återvände. Nu möts vi liksom inne i mig.