Tänker lite extra på min Pappa ikväll faktiskt. Vet inte riktigt varför det blir så att jag vissa dagar låter Pappa ta upp större delen av min tankekraft. Folk pratar ibland om att dom känner sin familj så väl att dem till och med känner igen, bara med hjälp av ljudet vem som går i trappan. Så väl känner jag min familj, men jag saknar dina steg i trappan Pappa. Jag saknar att höra dig vara nere i köket på morgonen, äta gröt och kolla i en tidning. Jag saknar att du kommer och kollar mig på morgonen så jag verkligen är vaken. Jag saknar att höra dig öppna ytterdörren och ropa att du är hemma. Jag saknar alla projekt som du alltid hade, något skulle alltid vara på gång. Det finns så mycket som jag saknar, men aldrig någonsin kommer få igen...