Jag önskar det fanns ord som kunde beskriva hur allt känns just nu, hur allt är och hur allt borde vara. Men min hjärna vill inte bilda ord som beskriver för det skulle gör allt mycket mer klart, allt är liksom lite bättre om livet känns som att man druckit mjölk ur ett glas först, sen blir sugen på vatten och häller vattnet i samma glas som man nyss druckit mjölk i vilket kommer resultera i en vit grumlig dryck. Precis så känns det, det är svårt att se klart just nu.
Och det finns så himla många ord jag vill säga till dig när du ligger och andas bredvid mig, men orden fastnar på tungan och vägrar lämna min mun.
Min hosta vill inte försvinna och inte min längtan heller. Längtan efter att få tacka för mig och gå vidare, för ska vi vara riktigt ärliga så finns det inget lyckligt slut mellan oss.

Och jag undrar varför, hur jag kan älska varje centimeter av dig medans jag aldrig blir tillräcklig för dig.
Jag har svårt att vara mig själv i en värld där ingen egentligen verkar veta vilka dem är, det blir som i en sån där typisk amerikans tv-serie med påhittade människor som lider av låtsas problem.