Nä, Pappa har inte fått ta så stor plats i min blogg på sista tiden. Har försökt liva upp bloggen, göra den roligare. Kom på mig själv med att det är mitt liv ni vill läsa om och min Pappas död är en stor del i mitt liv.
Idag, fredagen den 19 augusti 2011 har Pappa varit borta i 1424 dagar, ja jag räknar varje dag som Pappa varit borta.
Det är ju så, vissa dagar vill man ligga i sängen och bara gömma sig hela dagen. Gråta floder och tröst äta. Men livet funkar inte så längre, allt går vidrare även om Pappa inte finns där. Världen stannar inte, även om jag önskar att den kunde göra det ibland.
Jag är rädd för att glömma Pappa, hur han såg ut, hur han var och allt vi gjorde...allt det där känns så suddigt nu.
Och den där rädslan tar liksom tag i mig, som ett knytnävsslag i magen. 
Varför var du tvungen att försvinna så tidigt för? 
Du fick inte se mig växa upp till den kvinna jag faktiskt blivit idag. Se mig åka iväg första dagen till mitt riktigt jobb, du missade allt det Pappa. 
Du missar att bli morfar, du missar när jag bygger mig ett eget hus och du missar att träffa den som jag väljer att dela resten av mitt liv med. Du kommer missa så mycket. Så många dagar som jag hade velat att du funnits där. 
Men jag klara mig Pappa, även om det är tufft ibland så har jag fått det där skinnet på näsan som du alltid pratade om att jag var tvungen att skaffa mig. Pappa, jag har det nu och du kommer aldrig mer behöva titta ner på mig från himlen och se mig sårad. Jag är stark nu Pappa, jag är modig och tuff. Precis som du ville att jag skulle bli.:love:

   
Det här är en text som jag skrivit till Pappa och som även var med i tidningen efter att Pappa varit borta i 1år.