Kärleken och döden är grannar. Deras ansikte är ett och samma. En människa behöver inte sluta andas för att dö, och den behöver inte andas för att leva. Det finns aldrig någon försäkran vare sig vad gäller döden eller kärleken. Två människor möts. Kärlek. De älskar. Och de älskar och de älskar och sedan, en dag, tar kärleken slut lika tvärt som den en gång verkade uppstå, dess vresiga källa strypt av omständigheter, yttre eller inre. Eller så fortsätter kärleken tills det att tiden tar slut eller så är den omöjlig från början, men ändå oundviklig. Är sådan kärlek, den sistnämnda, mest till besvär?