Det finns ingen väg tillbaka. Det som har hänt blir för alltid en ny startpunkt varifrån resten av mitt liv kommer att börja. Det fanns ett "innan" som nu är borta och nu finns det bara ett "efteråt". Jag vet inte om jag uthärdar. Den isande smärtan förgör mig. Sorg bär alltid en smärta. Ibland en rent kroppslig smärta. Det gör ont. Men alltid en form av smärta. Och en smärta utan riktning. Utan någon öppning. Det egendomliga är att jag på samma gång kan säga: "Jag klarar inte det här" och "Jag klarar det här". Och båda påståendena är sanna. Pappa, jag saknar dig!